Paul Simon the Great

Nyss slutade jag se och lyssna på den här. Du milde. Jag satt och tänkte på hur orättvis jag har varit mot Paul Simon. Jag har hela tiden tjatat om Dylan, Cohen, Waits och Young som om de vore de enda singer/songwriters att räkna med på andra sidan Atlanten. Men, alltså: när Paul Simon är som bäst finns det ingen som klår honom. Det är lätt att glömma bort honom därför att han inte gjort så mycket väsen av sig. Han har väl aldrig förekommit i några skandaler. Han gör inget bullrande, buffligt eller påstridigt intryck. Han har verkat vara snäll, försynt, lite blyg - t.o.m. en aning tafatt och bortkommen, väckande moderskänslor. Vem skulle gissa att den lille mannen har skrivit några av 1900-talets bästa låtar, såväl melodiskt som poetiskt? Han har antagligen en väldigt stark integritet. Han har väl aldrig sneglat åt vad som var mest trendigt eller mest lönsamt? Han har gått sina egna vägar. Se här en konsertversion av en bit som ingen annan än Paul kunnat skriva:

Läs mera om denne store lille man här.